Texten till Višalingo!

Tack ÁRA för att ni gav mig texten och översättningen.

Višalingo dadjat
ahte jurddašan du ja danin čálán

Višalingo vel lasihit
ahte liikon dus

Vaikko dáiddát dan gullat
juo biekka šávvamis


Behöver jag tala om
att jag tänker på dig och därför skriver

Behöver jag också säga
att jag tycker om dig

Fast det har du nog hört
redan i vindens sus

(Nils-Aslak Valkeapää)

Det går bakåt det går framåt.

Jag målade fälten och blev inte nöjd! Det kändes först jobbigt, eftersom det tog ganska lång tid att måla fälten mellan strecken. Min lösning: dutta på vit färg över lagerna. Och då blev jag nöjd. Nu syns den svarta ståltråden = tongångerna. Färgerna på garnerna kändes för mörka de med! Den dominerande färgen kommer att vara beige. Ovanlig färg för mig, men det känns rätt för stämningen. Verket kommer att få inslag av blått och tukost garn också någonstans...

Har bestämt mig för att virka de flesta cirklarna, det blir snyggast så. En cikel ska få bli i spik-tråd variant.

Jag provade att dra trådarna till spiken, och jag känner: det kommer att funka! det kommer att bli riktigt fint. De nedre spiken blir dalgången, det får vara ca 6-7cm mellan de större spikarna som fungerar som "nav" åt tråden. Ståltråden kändes lite gömd, så jag målar den svart och de små spikhuvuden. Jag får införskaffa svart ståltråd, lite tjockare till nästa slinga tongångar.


Jag fick till Visalingo, som får sättas dit senare någonstans, också den ska förstås "sväva" med hjälp av spik. Bakgrunden kommer att målas i svaga nyanser av garnernas färg, så att bakgrunden också kommer till sin rätt. Jag märker att det blir förändringar i materialanvändningen, men jag ser inte det som något fel. Lite färg skulle eleverna också få använda i sina projekt! Träna på att spika får man göra i alla fall! Det här är slöjd!

Skiss och materialval.

Jag försökte skissa med akvarell, men det kändes inte som jag fick in känslan eller upplevelsen av musiken. Kändes som jag tänkte för mycket på själva same-färger och fjäll och så vidare...Då kom jag på en sak! Att liksom föra pennan efter tongångarna i musiken, att försöka göra melodierna synliga. Jag började teckna den översta slingan och fortsatte neråt efter låten. De högsta smala topparna är jojken. De runda cirklarna kändes som att de passade till. Det blir liksom ett landskap av melodier, dalar och berg och allt där emellan.
Jag försökte överföra bilden genom att se-rita-se-rita. Gjorde skissen på masonitskivan med blyertspenna så jag kan måla/sudda bort den sen.
Spiken räckte inte långt. Jag bestämde mig ganska fort att ståltråd är ett måste om jag ska kunna få fram de böjda linjerna. Bilden som blivit skissad ska sticka ut ur bakgrunden. En del detaljer ska ligga framför och en del i bakgrunden. Jag vet inte alls hur jag ska bära mig åt, men det känns spännande att få prova sig fram.



Det var inte alls så svårt att böja tråden om spikarna. Får köpa fler spik!
Mitt färgval! blått-turkos-grått-beigt-senapsgul. Garnen är secondhandfynd i ull. Kanske tillkommer det sytråd och silvertråd. Jag vill ha en ganska så begränsad färgsammansättning så linjerna och formerna blir mer synliga. Bakgrunden på masoniten kanske kommer att målas i någon färg under de monterade textila styckena. Jag vill att allt som kommer att monteras ska sticka ut en bit och skapa skuggor på skivan.

Började på en av cirklarna som ska vara i senapsgult. Provar att blanda tjockt lovvikagarn med tunt ullgarn. Spännande!

inspirerande bilder.

Simon och Sofia

Sofia Jannok och Simon Issát Marainen som sjunger i låten Višalingo.

Vad är jojk?

Från samer.se kan man läsa följande om jojk:

Jojken är minnets tradition

Den gamla samiska sångstilen utgör den äldsta musikformen i Europa, sägs det. Jojken har inte alltid varit uppskattad som musikform. Det fanns en tid när den inte ens kallades musik.

Redan 1609 meddelar den dansk-norska kungen Christian IV, att den som utövar samiska trolldomskonster ska dömas till döden. Kyrkan har betraktat jojk som trolldomskonst, ända fram till våra dagar. Fortfarande lever människor som anser att man inte ska jojka i en kyrka. Många samer har inte heller lärt sig jojka, eftersom det har setts som syndigt.

Jojkandet är det samiska sättet att sjunga. Det västerländska sättet att sjunga heter lavlodh.

Social funktion
Personjojken är den del av traditionen som klarat sig bäst i mötet med den västerländska kulturen. Förr i tiden hade varje människa en jojk. De flesta har flera, som utvecklas samtidigt som människan växer och utvecklar sin personlighet. Man kan jojka döda släktingar, glömda platser och dramatiska händelser, för att de inte ska försvinna ur den gemensamma minnesbanken.

När det uppstår en konflikt mellan två personer, kan man uttrycka frustration genom att lägga in nedvärderande strofer i motpartens jojk. På samma sätt kan man uttrycka tillgivenhet genom att jojka den man håller kär.

Jojkens dialekter
Inom det samiska området finns tre huvudsakliga jojkdialekter. Den sydsamiska jojken kallas vuollie. Nordsamerna kallar sin jojk för luohti och skoltsamerna som finns i den östligaste delen av samernas bosättningsområde, har en egen tradition som kallas leu´dd. De östligaste samerna jojkar inte. Dom leu´ddar.

Jojkens filosofi
Den samiska världsåskådningen utgår från shamanismen. Men jojken skapas en känslomässig förbindelse mellan människa, djur och natur. Vi jojkar inte om något, som man gör när man sjunger. Vi säger att vi jojkar något. Då blir vi en del av det vi jojkar.

”Jojkning är en konst att minnas. Somliga minnas i hat och minnas i kärlek, och andra minnas i sorg. Dessa sånger begagnas också om vissa trakter och om djur, om vargen och renen och vildrenen.” (Johan Turi 1917)

Det som jag finner mest intressant med jojken är hur den kommunicerar tillsammans med andra. Tänk att få jojka med sin älskade. Och tänk att få ha sin egna jojk, som bara är ens egna. Och tänk att kunna förklara en konflikt med en jojk istället för att prata, visa ilska eller skrika.

Åh...jag önskar att jag på nått sätt kunde ta reda på vad texten i Visalingo betyder!